När livet fortlöper i maka takt kan jag inte låta bli att känna mig lite extra nöjd. Jag smakade lite på lagomheten och trodde att det skulle bli upp till mig att bestämma om jag ville mumsa vidare - men istället slukade lagomheten mig.

Att sikta mot stjärnorna för att åtminstone landa på månen vid ett misslyckande är ändå ett väl så korkat talesätt. Vad händer om man även missar månen? Då hamnar man ju i vakuumetern där man vid god lycka bara behöver slåss mot meteorer och annan lös universumsbefolkning. Vill det sig riktigt illa hamnar man i ett svart hål och ens forna varelse blir till en lång sträng av hårt ansatta molekyler.

När målet i livet inte gränsar till världsherravälde och har som främsta uppgift att glädja andra kan man motsägelsefullt nog uppbåda en vansinnig produktivitet. "Man". Inte jag. Jag har blivit kvinna nog att erkänna min inneboende egoism som skriker med sällan skådad diskant så fort jag inte ser hela den investerade energin komma tillbaka som vinst till mig själv.

Jag har alltså lite kommit på vad meningen med livet är. Det är så stort att det är tur att man kan avverka det i småetapper. Nu tänker jag till exempel ta igen den groteska mängden svensk musik jag missat i år. Allt för att det är Grammistider och den där flickan blivit nominerad till sex priser.

Gott folk, omdirigera er (precis just nu då, ni får ju gärna komma tillbaka så småningom) till det nya fabulösa hänget kallat Mandy Mansion.

Länk: http://mandymansion.webblogg.se/

"When you have a hammer, everything looks like a nail"

- Abraham Maslow

Jag ska tydligen skriva en jazzlåt i natt också. Press, sluta luta dig mot mina nyckelben.

Mys i soffan samtidigt som en Spotify-lista med jazz och soul knåpas samman. Kan mycket väl vara det här som är livet.

Kanebos 38 graders volumising mascara är sjukt bra. Det vet väl alla.

Kanebos 38 graders volumising mascara är sjukt dyr. Det vet jag.

Jag blev plötsligt intresserad av navlars möjligheter. Hur löses detta om man inte har någon lust att själv vara den som utforskar?

(Ovanstående dilemmas mall kan appliceras på mååååånga frågeställningar. Vad är det om? Ska det vara på det viset?)

Grön buss åkte just förbi fönstret. Det innebär att det var flera minuter sedan grön buss med baby ombord nådde hållplatsen. Det i sin tur leder vidare till faktumet att det kommer plinga på dörren under tiden jag skriver det här inlägget.

Nu sitter jag genast och funderar på om det verkligen var en bra idé att lägga in den där tallriken i ugnen. Googles alla träffar säger emot varandra, och nu sitter jag här och hejar på optimisterna - men jävlaritutan vad negativt det blir om ja-sägarna får fel. Plus att porslin i ögat säkert suger.

Inser nu att en buss med baby ombord låter som en buss med knodd ombord. Jag menade buss med snygg brud ombord. Inte alltid lätt att hålla isär. Alltså begreppen. Det är å andra sidan nämligen inte heller lätt att hålla meningarnas två objekt från varandra.

Baby (ni minns hon från den gröna bussen) är här och äter grönt från burk. Jalapeños, minsann. Det är hot 'n' spicy lite överallt här.

Vi blev introducerade till gangsterjazzkören i Amarula tree. När vi i Happyland återigen möter dessa laglösa Aristocats är det rödvinsfläckar på snusnäsduken, ståbasen saknar tre strängar och det är cigarettbrännmärken på blueshatten.
Det är dekadent. Men elegant.

Djungeln har tagit över de mörka gränderna; en gorilla med ett mantra utstöter "aooom" med jämna mellanrum, någon trummar Amazonasmarsch på de omkullvälta soptunnorna och ett kvarter bort hörs ljudet av... är det en brunstig ara?
Eller bara en trumpet?

Jazzkatterna jamar ikapp i mollskala. Ut ur gatbrunnsdiset uppenbarar sig sedan vildkattan. Med hennes spinnandes enkla beröring lindar hon in sin omgivning i serenitet. Spinnandets nyanser skiftar; halvt tonsteg ner, väsning, glissera och
så oktavbotten.

Sedan ylar kattan. Aristocatsen från djungelsaloonen tappar fattningen och det ryts, bankas och brunstas i exponentiell takt tills all energi är förbrukad och soptunnelocket dunsar ner i asfalten.

AOOOM!

Fortfarande. Men jösses vad dåligt det går med de där uppdateringarna som skulle vara så regelbundna. Jag skyller på att jag är dålig.

Nu ska jag krama en fin en och invänta att familjen kommer på besök.

Jag har kastat hela lägenheten upp och ner för att hitta min förrymda bankdosa. Och så låg den klämd ytterst osynligt mellan sängen och vägglisten. Det är svett all over the place nu. Och det blir bara mer för min lägenhet är en bastu och jag kan inte åka till Folkets park och Cassandra har dragit iväg till Skanör. Livet är FINT!

Hata.

Åh, nu är det bara en halvtimme kvar av dagen då fem månader förflutit. Jag kommer inte vara jätteglad över helgen dock. Frankrike var det ju nyss. Varför måste det bli Skanör nu? Förvisso bara tre dagar och faktiskt är det bara på lördagen vi inte ses, men i nuläget är det ändå alldeles för mycket. Visst blir det en chans att faktiskt göra något vettigt (eller vettigt och vettigt, jag tycker ju att det är alldeles förträffligt vettigt att spendera mesta möjliga tid med den man vill spendera mesta möjliga tid med) under tiden. Som att styra upp det akademiska, finansiella och parasitlika. Ja, jag ska alltså mumsa på statens generositet genom att söka bostadsbidrag.

Något nöje måste man ju också få trycka in i helgen. Folkets park med morbusarna kommer bli gediget. Även om det visar sig att karusellerna är alldeles fattiga lyses nog dagen upp av tre alldeles superfina varelser.

Ikväll avnjöts för övrigt The Proposal i en skön biofåtölj. Sandra Bullock och Ryan Reynolds i samma film bådade gott. Och förväntningarna infriades; det var mysigt och underhållande. Jag kommer aldrig någonsin förstå bitterheten människor utsöndrar när de sett en romantisk komedi då den ju var "så himla förutsägbar". Inte går jag och ser en fantasyfilm och utbrister "Men usch! Alltså, den här filmen var ju bara SÅ overklig". Tycker man att något som med lätthet går att genreplacera på förhand är urbota dåligt, då övergår det mitt förstånd varför man ens utsätter sig för den situationen från första början. Det kommer ändå alltid att vara same shit, different smell.

Oj, en smula vrede där. Det var ju lite onödigt. Tio minuter kvar av firandet. Om ni ursäktar tänker jag inte spendera dem här mer.

Då har man alltså varit så simmat lite och fått se The Great Cassandra in action. Men har man simmat mot Therese Alshammar under praktiskt taget hela tonåren så har man.

Det har då inte jag. Flyter som en kork gör jag dock. Finns väl en hel del av en ingrediens med hög densitet i mig antar jag. O, grymma öde. Men det är ju därför jag motionssimmar, ser ni!

I morgon kommer Carro hit. Yay! Vad vi ska göra vet jag inte. Inte heller vet jag vad jag ska göra nu. Det var tal om att åka in till stan med möjligheter för bio. Skoj skoj.

Jag sov otroligt djupt inatt. Vaknade minst sagt nöjd och leende idag. Mer och mer sol för varje dag som går. Det jag gör nu är att jag funderar på vad som ska inmundigas till frukost idag medan det lyssnas till Veronica Maggio.

Morötter och keso. Jag är nyttig. Eller ok nyttig.

Idag har det minsann flyttstädats! Jag hade turen att ha trevligt och städvilligt sällskap med mig. Torka skåp är tråkigt!

I sängen bredvid stretchas och sjungs det. Michael Jackson sjunger ur datorhögtalarna. Må han vila där i frid.

Här ska det kanske duetteras snart.

Idag har jag köpt en t-shirt. Det behövs. Kvinnan köpte en också. En knuttetröja. Jätteroligt, men otroligt passande. Nu när Spindelmannen-tischan var på tok för dyr.

Oj, minimalt linne. Jag måste gå. Hej.